Island med sin råa vulkaniska urkraft har lärt mig att leva i och med ovisshet. Uppvuxen på denna vindpinade ö i Atlanten, vet jag att naturens krafter inte går att tygla. Man lär sig att acceptera och anpassa sig. 

För människorna i Grindavik är ovissheten nu monumental. De vet inte om de kommer ha ett hem eller en arbetsplats att återvända till. Eller om allt begravs i lava.

Häromdan pratade jag med en bekant från Grindavik som var uppgiven: ”Jag orkar inte leva i detta limbo längre, jag vill bara få ett avslut. Hellre ett Worst Case Scenario än att leva i denna ständiga ovisshet.” 

Kan du känna igen dig i att vara så obekväm med ovissheten att du hellre ser att det värsta tänkbara sker än att inte veta hur det kommer gå? 
 
”Þetta reddast!” – det ordnar sig, är en ledstjärna för de flesta Islänningar.

Ja, på något vis “löser” det sig… bara inte på det vis vi hade tänkt.